Tomt hus

Klockan är snart tre på morgonen. Fåglarna kvittrar utanför, men det är beckmörkt. Jag trodde inte att jag skulle kunna somna när vi la oss igår kväll, men jag var så mentalt utmattad att det vore väl konstigt om jag inte gjort det. Vaknade strax efter ett av att Nioåringen låg intill mitt öra och gnisslade tänder. Sedan kunde jag inte somna om. Tomrummet efter katten är så påtagligt att det blir nästan svårt att andas. Inser att jag lär böla mer.


Det finns ingen orörlig tegelsten som sover tungt i min säng. Katthuset står tomt. Ingen mjuk päls som stryker sig mot mina ben. Ingen katt som kommer när jag sätter mig vid datorn. Ingenting.

Tänk. Aldrig mer ska jag lägga upp kattmat, aldrig mer ska jag rensa i lådan. Ja, givetvis känner jag också en (skuldbeläggande) lättnad, men just nu är det tungt. Egentligen skulle jag vilja gå ut och gå. Jag behöver luft. Fast valium eller dylikt skulle nog också funka.