Fair trade

Åttaåringen ska bjuda in till kalas. Ett kalas med aktivitet, som kostar pengar. Jag sätter gränsen vid 8 barn. Jag ber Åttaåringen betänka vilka barn som hon verkligen umgås med, och välja endast de närmaste kompisarna. Hon svarar med att ge mig en lista på 18 barn.

- Jag är ledsen, men du får ta bort några.
- Jag leker ju med henne och henne och henne, och hon har bjudit mig på sitt kalas, så jag vill bjuda henne, och hon är så himla snäll och...
- Jo, men nu måste du välja ut några, alla kan inte få komma, tyvärr.
- Det känns så taskigt att inte bjuda alla.

Så vi resonerar och tillslut kommer vi överens om 11 barn.

Det går några dagar och sedan kommer Åttaåringen och frågar försiktigt:
- Mamma, vad ska jag säga till dem som frågar varför de inte får komma på mitt kalas?
- Jaaa, du får ju skylla på mig och säga att jag har sagt att det inte får komma fler barn. Vem är det som frågar?
- Anastasia.
- Anastasia? Henne leker du väl aldrig med?
- Nej...men hon vill ändå komma på kalaset.
- Men, alltså, hur vet hon ens om att det är kalas? Pratar ni om det i skolan?
- Ja, typ hela klassen pratar om det hela tiden.
- Aha.
- Det känns så taskigt att inte bjuda alla.
- Ja, jag vet. Nästa år får vi väl bjuda alla tjejer i klassen, så får ni ha ett tjejkalas.
- Nää, jag vill ju ha killar med också.
- Ja, jag vet, och då måste man ju välja.
- Det är svårt att säga att de inte får komma.
- Jag förstår det, men du får skylla på mig hur mycket du vill.
- Okej...
- Tänk så här då: Har Anastasia någonsin bjudit dig på ett kalas?
- Nej...
- Det går ju tyvärr inte att bjuda alla som vill komma, för att man vill vara snäll. Du får bjuda hem henne någon gång istället så kan ni leka och lära känna varandra lite mer.
- Jaa...